Att vara tonårs förälder är inte lätt, det vet alla som själva varit där..... Men återigen sitter jag här, helt matt och "tom". Jag har försökt att uppfostra mina barn till självständiga individer, och det har jag lyckats bra med tycker jag. MEN jag har misslyckats när det handlar om hur man talar till sin/sina föräldrar. I stort sett varje dag, får jag höra hur värdelös och dum/sjuk jag är. Det har gått så långt att jag inte ens orkar bli "arg".

Jag har nyligen gjort ett val, när det handlar om att be om hjälp med t ex diskmaskinen. Jag gör det hellre själv, för då slipper jag en massa tjafs och trams. Det kan t ex vara att jag tömde förra gången, det är inte min tur, varför ska alltid jag o s v....

Så återigen, så känner jag mig trött ledsen och besviken. Främst på mig själv, eftersom det är jag som har misslyckats!

Nu har vi äntligen fått ett preliminärt datum för operationen! Sonen ska in på provtagning i början av vecka 8, och beroende på vad proverna visar då så blir det operation måndag vecka 9. Varför han ska ta fler prover, beror på att min mor har "von willenbrandt" och jag har förlängd blödningstid. Så de vill kolla upp honom ordentligt för att undvika komplikationer, vilket är bra tycker jag.

Så nu är vi färdiga på sjukhuset för i dag, men vi ska tillbaka i morgon igen! Nu styr vi bilen hemåt!

I dag har vi varit på sjukhuset igen! Jag lider så med sonen, han är tapper! Nu är bölden tömd för idag, och vi (jag) äter lite lunch nu.

Snart ska vi tillbaka till sjukhuset och träffa operationsplaneraren. Vi ska gå i genom allt inför operationen, eftersom sonen har ökad blödningsrisk och längre blödningstid än andra. Vi har exakt samma världen, jag och sonen.

Efter det så ska läkaren titta till sonen igen, och efter det så får vi åka hem för i dag. Men vi ska in i morgon igen, men då har vi fått en senare tid.

Jaha, då gnager stressen i mig igen! Denna gången p g a att sonen är sjuk och jag måste åka till sjukhuset varje dag. Det i sin tur leder till att mina kollegor får större "börda" på jobbet, och det gör att jag får dåligt samvete. Ja, jag vet att jag inte ska ha det MEN jag får det! Och det blir en otrolig stressfaktor för mig! Jag försöker trolla med knäna, men känner att jag inte räcker till för allt och alla. Självklart då går sonen i det här fallet först, men ska det behöva vara så här.... Jag tror att jag är långt i från ensam om denna känslan.

Förra veckan blev jag uppringd av ett företag, som undrar om jag är intresserad av att börja arbeta hos dem.... Kul att man blir tillfrågad, och jag ska träffa dem. Men jag kommer med största sannolikhet att tacka nej, eftersom det inte alls har att göra med det jag faktiskt utbildar mig till. Men som jag skrev tidigare så är det jätteroligt att de tänker på mig, och vill ha mig som anställd.

I dag träffade jag dessutom en kompis, som sa att hon har pratat med sin chef om mig. Och chefen vill att jag hör av mig i fall jag är intresserad av jobb, för jag är intressant p g a min blivande utbildning. Inget lovat eller så, men det låter lite spännande. Så jag ska ringa hen på torsdag, så får vi se vad som händer.

När vi hade kommit hem från sjukhuset, och även hämtat hem de små. Så började jag med maten, barnen hade önskemål om pommes frites och korv/köttbullar. Så det fick det bli! Så medan ugnen skulle bli varm, så tog jag tillfället i akt och tog fram.....

...min skolbok och datorn. Så nu har jag påbörjat uppgift tre, i ämnet kommunikation.

Det känns skönt att vara i gång igen!

Återigen så var vi på sjukhuset idag! Vi var där för att samtala med operationsbokaren, samt för att träffa läkaren igen.

Samtalet med operationsplaneraren gick bra, och det blir troligtvis operation i början av vecka 9.

Inne hos läkaren gick det också bra, sonen "tömde" bölden lite bättre idag. Om vi har "tur" så behöver vi inte åka in till sjukhuset i morgon, utan vi kan vänta tills på torsdag. Allt beror på om han kan öppna munnen i morgon bitti eller inte.

I den här kulverten har vi gått många gånger det här året!

I dag har jag köpt nya gardiner till vardagsrummet. Jag blev jättenöjd!

En dålig bild, men så blev det!